Jag intresserar mig för det latenta, det angelägna, det ofrånkomliga i familjeband. Detta är mitt projekt.
Medan jag skriver stöter jag allt som oftast på ett något som ter sig som ett stort svart hål. Detta något trotsar både beskrivning och förståelse, och framför allt kräver det av mig att hitta obeprövade lösningar i mitt arbete. Därför använder jag mig av följande redskap för att skapa form och uttryck i mina berättelser:
– dialekt (bland annat singlish, hokkien och peranakan-malajiska)
– bild (såväl explicita som dolda; såväl metaforer som egna fotografier och teckningar; såväl tablåer som stilleben; såväl teater som film)
– ljud (bland annat polyfoni, kakofoni, allitteration, rytm och takt)
– existerande texter (vaggvisor, barnramsor, barnsagor, böner, psalmer).
Det jag upplever är att ord sammanförda med den skrivna bilden och det skrivna ljudet gör det möjligt att närma mig ett uttryck för det bortomordsliga. För mig är språkmaterien mystisk. Genom att skriva upptäcker jag att språkmaterien kan få den frånvarande att bli mer närvarande än någonsin, den kan få den döda att återuppstå, den kan få hem den saknade (och dessutom verkar den kunna blotta hål).
I mitt arbete reflekterar jag mycket över det att berätta: huruvida berättande är ett faktum, ett fenomen, en händelse. Dessa reflektioner har präglat mitt sätt att berätta i den här boken. Jag intresserar mig för ett berättande som inte låter sig hämmas eller behärskas; jag intresserar mig för ett berättande som bjuder in till omläsning, saktaläsning, dykläsning; ett öppet berättande; ett berättande som rymmer djup på djup.
Jag är född 1983 och är verksam som konstnär, utbildad i konst och litteratur, ingår i ett skrivarkollektiv, deltar i ett konstnärsresidensprogram, blev publicerad i Ord&Bild våren 2021, och jag heter Maxine Victor.
…